Minns att mina barn är människor, inte vuxna, men likväl värda samma respekt och värdighet som mer högvuxna individer av arten Homo Sapiens Sapiens

Minns att de är barn och inte vuxna, så de har en mindre portion erfarenhet och behöver bättre och [...]]]> Av lärare och andra vuxna mina barn är beroende av vill jag önska detta:

Minns att mina barn är människor, inte vuxna, men likväl värda samma respekt och värdighet som mer högvuxna individer av arten Homo Sapiens Sapiens

Minns att de är barn och inte vuxna, så de har en mindre portion erfarenhet och behöver bättre och sannare förklaringar

Minns att de är barn och därför är blygare och lättre tappar modet om de nekas att få sina behov tillfredsställda

Minns att även om du är större än mina barn och har all makt, så finns du där för att tjäna, inte tvärt om. Du ska guida dem till kunskap och vänskap, inte till träldom och rädsla

Minns att de är barn och därför är sårbarare, så lova inget du inte kan hålla och avkräv heller inga löften de inte rimligen kan hålla.

Minns att de är barn och beroende av stöd och att svikna förtroenden slår undan benen på dem.

Och minns väl att de är människor om än inte så högvuxna än.

Jag önskar innerligt att du kan minnas detta. Kan du leva så kommer du revoultionera mina barns liv och göra det värdigt.

Jag har ett komplicerat förhållande till feminism. Givetvis ser jag att samhället byggts för att passa män i mycket stor utsträckning och jag är inte villig att acceptera något [...]]]> Jag lyssnade på Fredrik Lindström och Lena Gemzöe i programmet Vad är en människa? Sedan har jag läst serien om manlighet som går i SvD just nu.

Jag har ett komplicerat förhållande till feminism. Givetvis ser jag att samhället byggts för att passa män i mycket stor utsträckning och jag är inte villig att acceptera något annat än att kvinnor och män ska behandlas som lika värda. Men jag har svårt för den offerroll som ofta målas upp, svårt för de som förnekar det kroppsliga och kanske tom djuriska i att vara människa och svårt för att många feminister väljer att nedvärdera mycket av det som betraktas som kvinnligt. Jag har också svårt för dem som i allt detta bara tycker synd om kvinnorna.

Jag ser att kvinnor behöver ta sig in i det som traditionellt setts som manligt. Jag är ingenjör och arbetar med systemutveckling och lever mitt i det att erövra en manlig domän, dagligen. Men jag tror egentligen att det stora är att männen behöver erövra det som ofta ses som kvinnliga domäner. Att i det dagliga se till att livet fortsätter!

Jag har två barn. En son och en dotter. Det jag ser i barnens uppväxt nu, idag, är att väldigt mycket accepteras från en flicka. Är hon ”flickig”, så är det inget som kommenteras, är hon en ”pojkflicka” så är hon tuff. Men en pojke måste försaka mycket för att vara pojke, fortfarande. En pojke på 3 år ”måste” sluta gilla klistermärken med glittriga disneyprinsessor. Går han i röd jacka och drar en dockvagn, så antas han vara en flicka trotts att hans mor använder pronomenet ”han” i samtal med en gammal dam. I dagsläget tycker jag att begränsningarna är hårdare och snävare för pojkarna.

Visst har kvinnor svårare att bli professorer på KTH, VD:ar på börsnoterade bolag och statsminister, men jag undrar om det i alla fall inte är småsaker jämfört med vad männen har svårare att få göra. (Ett undantag är att män fortfarande har lättare att få bra sjukvård och det är upprörande att kvinnor behandlas sämre i den sfären) Det männen lättare får göra är kanske sådant som syns i affärstidningarna, kanske sådant som hamnar i historieböckerna, men det kvinnor har lättare att få göra är de saker de flesta önskar sig mer av den dag de ligger på dödsbädden – tid med barnen, tid med vänner, tid för kärlek.

Som det ser ut nu, så börjar männen komma in här. Framför allt i den samhällsklass jag tillhör, akademiker i över medelklassen eller lägre överklass. Männen tar aktiv del i barnen och får ett närmare förhållande till dem och till hushållet. Det är kanske en av de mest fantastiska förändringar som är på gång! Jag tror att de är med och formar en ny och varmare framtid.

Men här står ändå reproduktion mot produktion. Produktion ska i vår samhällsordning prioriteras. Det betyder att om mannen ska in och reproducera, ta hand om barnen, gamla och se till att det dagliga fungerar i hemmet, då måste kvinnan in och vara produktiv. Det är så att en familj i dag lägger mer betydligt mer tid i förvärvsarbete än de gjorde för 3-4 decennier sedan, så egentligen behöver vi inte tappa så mycket oersättligt av att männen får komma hem mer utan att allt för mycket inskränka kvinnans möjlighet att sköta det i detta sammanhang hon kan bättre.

Innan min senaste mening gör er allt för arga eller glada (Beroende på viken ideologi ni tillber) så ska jag avslöja att jag bara tror att det är två saker kvinnor per definition gör bättre än män. Det är att vara gravida och att amma. Jag tycker att graviditet och amning ska värnas och värderas som de stora investeringar det är. Biologin är sådan att kvinnor, om barn ska till, har en betydligt lägre minsta möjliga investering att göra än vad männen har. Den investeringen behövs! Amningen är inte längre del av det minsta möjliga, men ger både kvinna och barn tydliga fördelar när den fungerar, så jag vill att den delen av investeringen ska få vara kvar.

Vad jag vill är att höja mannens möjlighet och skyldighet att investera i barnen och hemmet, i verklig mening. Att dra hem pengar är väl bra, men i relationen till barnet räknas det rätt lågt. Att byta blöjor, koka makaroner, gå ut och fiska tillsammans, blåsa på skrubbsår och hålla om när inget annat tröstar – det räknas! Men kvinnas möjlighet att få ge den allra mest oumbärliga delen av sin investering på ett bra sätt bör inte inskränkas. Framförallt för barnets skull!

I allt prat om män och kvinnor och jämlikhet så hamnar den tredje parten, barnet, lätt i kläm. I en familj är det inte två vågskålar som ska balanseras, utan minst tre. Om man balanserar mammas och pappas och glömmer att titta på var barnets vågskål hamnar så är man helt fel ute.

I SvD, Mansrollen om trettio år, var det också en av de tillfrågade männen som såg det att fler får hemhjälp som en del i jämlikheten. Kanske om man ser till män och kvinnor, men barnen behöver sina föräldrar mer än de behöver en städerska eller kanske framförallt en barnflicka! Jag tror att det är ett villospår, som hindrar mannen från att komma in i värld där han behövs och behöver få vara!

Jag kan inte skriva långt. Kvällen har hunnit bli sen, då jag efter jobbet ägnat mig åt att vara förälder på riktigt och inte bara i teorin . Sonen har haft träning och en [...]]]> Det har skrivits en del om Ohlys uttalande om att kvinnor kan pumpa så att de kan gå tillbaka till jobbet.

Jag kan inte skriva långt. Kvällen har hunnit bli sen, då jag efter jobbet ägnat mig åt att vara förälder på riktigt och inte bara i teorin . Sonen har haft träning och en stolt mamma har kunnat titta på och se honom fokuserad och målmedveten i att lära sig teknik och lyssna på sin Sensei (先生). Och nu sitter jag hemma och är upprörd över att en fyra åring i Sundsvall inte fick vård snabbt nog under ett astmaanfall och därför ligger hjärnskadad. Livet är så orättvist, oberäkneligt och skört…

Amningen är ju bara en liten del av livet och det finns mycket annat att engagera sig i och slåss för. Men amningen råkar vara det hörn av livet jag kan lite extra om och där jag kan göra min goda sak. Men att allmänt slåss för barnens rättigheter är att slåss för mänskligheten. Om alla tar något hörn eller bit i mitten, så kanske vi kan få ordning på helheten tillslut…

Nå, ja. Fokus på Amningen en kort stund:

Jag har fått uttala mig för Amningshjälpens räkning. Det som finns skrivet av vad jag har sagt finns rätt väl återgivet i The Local.

Amningsbloggen har skrivit lite skämtsamt

Den här från Ingrid gillar jag också.

Överlag går det just nu att hitta mycket om man söker på Lars Ohly och amma eller bröstpump…

Det som är viktigt att komma ihåg är att amning är en relation och på grund av det ser lite olika ut i alla familjer. En hel del rörande amning liknar varandra från den ena familjen till den andra, men långt ifrån allt. Hur länge och hur mycket man vill amma är en av de saker som varierar. Hur snabbt barnet börjar äta fast föda en annan. Hur ofta mamman behöver amma en tredje och huruvida mamman alls kan pumpa för att pappan ska kunna ge mjölk är även det en sak som varierar.

Det rimliga måste vara att så långt det går underlätta för mammor att amma enligt de rekommendationer som dagens forskningsläge lett fram till.

Sedan är det upp till var och en att ta de möjligheter som samhället erbjuder och amma efter egen förmåga och önskemål.

Föräldraförsäkringen i dagens tappning eller i Ohlys är inte det som främst begränsar mammors amningsmöjligheter. Istället är det vårdrutiner och bristande hjälp vid komplikationer som är de största problemen. Små problem, sår och svamp är ofta svårt att få hjälp med. På grund av små medel kan Amningsmottagningar bara ta emot en begränsad del av de mammor som behöver hjälp och väljer att prioritera antingen enbart nyblivna mammor, första veckan efter förlossningen tex, eller bara dem med svåra komplikationer (bröstvårtor som nästan ramlat av eller bröstbölder). Men de stora problemen tar tid att utvecklas och börjar som små sår och ”mjölkstockningar”. Kunde mammor få hjälp med småsåren och småstrulet skulle färre behöva lida och fler få en mysig amning de vill fortsätta med.

Så även om amning helt plötsligt kom upp på agendan, så är det inte rätt frågor som diskuteras.

Vill dock ta upp två nyheter. Den första är en gammal nyhet. Amningsförekomsten minskar i Sverige. Mycket beroende på att sjukhusen inte är Amningsvänliga längre, tror jag. Det finns nog också lite av en motreaktion mot ett ibland för onyanserat [...]]]> Nu borde jag skriva något långt och intelligent, men jag är lite för trött och snuvig.

Vill dock ta upp två nyheter. Den första är en gammal nyhet. Amningsförekomsten minskar i Sverige. Mycket beroende på att sjukhusen inte är Amningsvänliga längre, tror jag. Det finns nog också lite av en motreaktion mot ett ibland för onyanserat amningsförespråkande. Men också en övertro på bröstmjölksersättning. En tro på att bara den blandas med rent vatten så är den lika bra som bröstmjölk. Så är det inte. Ersättning funkar som spädbarns mat, men bröstmjölken har många fler funktioner än som mat och även som mat är den bättre. Eller egentligen är bröstmjölk bara rätt och ersättningen är mindre bra. Brösmjölksersättningstillverkarna har helt enkelt lyckats väl med sin marknadsföring, tom i Sverige där koden nästan efterlevs, och lurat ett antal föräldrar som antagligen ser sig som upplysta.

Själva amningen är också en del i det mänskliga beteendet, så när den funkar tillför den något till mor och barn i sig självt. Sedan funkar det inte alltid och då kan ersättning vara ett bättre val för ett specifikt mamma-barn par. Det är bra att ersättning finns och som jag skrivit förr så räddar den liv och den räddar relationer mellan mammor och barn som skulle ha trasats sönder av allt för trassliga amningar.

I alla fall har socialstyrelsen tom skrivit i sitt förord till statistiken att förekomsten av amning minskat. Något de inte gjort de tidigare åren av stadig minskning.

Så här skriver Socialstyrelsen

TT skriver så här enligt TV4. Här är jag citerad som talesperson från Amningshjälpen. Inte helt korrekt citerad, men när blir man det… Jag tycker att sjukhusen oavsett babyboomer ska följa det tio stegen för att främja eller i alla fall inte störa ut amningen. Jag tycker att det är upp till varje familj att välja om de vill ge flaska för att amningen känns tung och även för att pappan ska få mata, men jag köper inte att det verkligen ger mer jämlikhet. I ett jämlikt förhållande borde mamman ha rätt till sin amning, som när den funkar ger både henne och barnet hälsofördelar. Att låta pappa ge flaska tar oftast mycket mer från mamman än det kan ge till pappan. Och barnet är i de allra flesta fall en förlorare på det. En engagerad och jämlik pappa bör rimligen kunna bygga en relation till barnet än då. Amning är ju inte allt. Att knyta an till barnet kan man göra på många sätt. Vill man veta mer så kika på min Attachment Parenting sida och läs om de verktyg som förespråkas inom Attachment Parenting.

Läs också gärna Amningsbloggens kommentar.

Som jag skrev ovan så är ju amning långt ifrån allt. TV4 nyheterna har också rapporterat om att barnläkare får lite utbildning kring barnmisshandel, så att det inte är säkert att det känner igen ett misshandlat barn när det ser ett. Just det blåslagna exempel de visade bilder på. Ett treårigt barn med blåmärken över hela skinkorna, blåmärken med tydliga åldersskillnader, det var så pass uppenbart att jag hoppas ingen kunde missa det.

Barnmisshandel i alla former får mig illamående. Fysisk misshandel som den de visade spåren av är fruktansvärt upprörande. Psykiskmisshandel är upprörande den med och mer vanlig och ibland rent av fortfarande förespråkad av auktoriteter. 5-minutersmetoden tex en även ”skäms-stolar” och time-outer. Men vidrigast är när någon verkligen misshandlat och förgripigt sig på barnen.

Läkartidningens artikel kring detta får förhoppningsvis något gott med sig. Här är den.

Alla måste stå upp mot barnmisshandel! Jag har tom sett exempel på ren skär fysisk misshandel ute på stan. Slag och örfilar. Ser man sådant ska man alltid ringa polisen. 114 14 kan man ringa när 112 är att ta i. Att ta hand om samhällets barn är allas ansvar och borde vara allas intresse. De barn som växer upp nu ska ta hand om oss när vi sitter på hemmet och ska leva parallellt med mina och kanske dina barn. Jag hoppas att så många som mjöligt av dem växer upp till empatiska vuxna med sunda anknytningsmönster.

På ett privat plan har min familj stressat en hel del den senaste månaden. Jag har i omgångar vistats på sjukhus och varit mycket sjuk och familjens pappa råkade ut för en olycka och var [...]]]> För att ännu en gång återknyta till stresstemat så vill jag skriva lite kort om stressens goda sidor. De finns givetvis.

På ett privat plan har min familj stressat en hel del den senaste månaden. Jag har i omgångar vistats på sjukhus och varit mycket sjuk och familjens pappa råkade ut för en olycka och var en kortare sväng på sjukhus även han. Detta är ju givetvis mest bara jobbigt, tråkigt och gör familjen skörare, men det skapar också tillfälle till att växa, sträcka på sig och ta ett skutt i sin utveckling, både för vuxna och barn.

Vad som hänt är att mitt större barn börjat ta mer ansvar samtidigt som han givetvis också är ledsen ibland. Han hjälper till med hushållssysslor och har förstått att vi vuxna inte klarar allt själva. Lillan är fortfarande i en fas i livet där hon är centrerad kring sig själv, så hon tar inte så mycket mer ansvar för att hjälpa oss andra, men hon tar väldigt mycket mer ansvar för sig själv och efter att hela sitt liv krånglat kring att klä på sig så gör hon inte det längre.

På ett större plan finns något som kallas post traumatic growth. Det händer inte alltid efter jobbiga händelser, men givet goda förutsättningar, bla grudförutsättningar att hantera stress, men även tex rätt ålder spelar roll.

Att utsättas för stark stress och traumatiska upplevelser i barndomen är inte optimalt, men att som ung vuxen hantera besvärliga situationer tycks ofta ge positiva effekter. Att inte utsättas för några motgångar under den tide kanske tom riskerar att lämna mäniskor sämre rustade för de motgångar som med all säkerhet förr eller senare kommer.

Men grunden för att kunna växa under stress är att stresshanteringen hos personen funkar. Det är viktigt.

I boken Om barn och Stress av Ylva Ellenby nämns fyra strategier som barn (och vuxna) använder [...]]]> Oilka barn klarar samma stress olika lätt och påverkas olika mycket. Vi vet ju alla att en del barn klarar sig i genim rent horribla förhållanden med hälsa och förstånd i behåll. Vad hjälper ett barn att hantera stress?

I boken Om barn och Stress av Ylva Ellenby nämns fyra strategier som barn (och vuxna) använder för att hantera stress:

• Undanröja stressfaktorn
• Vägra låta en situation bli en sressfaktor
• Ta i tu med stressfaktorn direkt
• Finna sätt att koppla av och därmed dämpa spänningen som stressen skapar

Jag minns en gång när vi skulle ha ”främmande” hemma när jag var barn. Jag gömnde mig under sängen. Det går in under den första punkten. Att hålla för öron och ögon eller gå undan är varianter.

Vid ett prov kan en del barn oroa sig för det. Det stressar många. Men en del tänker mer i stil med ”Klar det går bra” och låter sig inte stressas. Denna strategi kräver ett mått av självförtroende och inre stabilitet, som barn först behöver olika grad av stöd för att bygga upp och behålla.

Den tredje handlar om att skapa distans, göra upp en plan och sedan tar itu med det som behöver göras. Pluggar inför ett prov tex. Detta tror jag också är något barnen behöver se exempel på och på så sätt lära sig.

A finna sätt att koppla av är enligt Ylva Ellenby något som barn gör i mycket mindre utsträckning än vuxna gör. Men det handlar förståss om att göra hobbies på sina egna vilkor utan stress.

Det förvånar och skrämmer mig att Ellenberg skriver att barn inte finner sätt att koppla av. Har barns situaltion ändrats så mycket sedan jag var barn själv? Jag gick ut i skogen, det är fortfarande en av de mest avstressande saker jag kan göra, och gjorde aktivt ingenting. Eller så ritade vi. Mina barn nu ritar mycket. I tekniingar kan mycker få utlopp, det är både avslappning och terapi.

Men det finns sätt att hjälpa barn att koppla av och dem återkommer jag till senare.

Hur vi bygger barns självkännsla och självförtroende? Det är väl på sätt och vis det hela min blogg och websida handlar om…

För att börja med något helt självklart så är det förståss så att vi bör [...]]]> Jag har ju aldeles kommit av mig vad det gäller mitt bloggande om barn och stress. Ett par inlägg om symptom och faror blev det, men det är dags att skriva något om vad vi kan göra åt det hela också.

För att börja med något helt självklart så är det förståss så att vi bör göra två saker:

1. Minska mängden stressande saker vi utsätter barnen för
2. Öka barnets tolerans mot stress.

Ingen av dem är rakt igenom enkla, då vi vuxna ofta sitter rätt hårt fast i vår egen stress och vår stress både är stressade för barnen och minskar vår förmåga att bygga upp de egenskaper barnet behöver för att tåla stressen.

Det allra första vi bör göra är kanske alltså att se över hur vi själva har det och i vilken utsträckning vår egen stress går ut över barnen. Jag tänkte nog stanna vid det idag och ta andra saker som mer dirrekt rör barnen senare.

Vad kan vi göra då? Det viktgaste är nog att innse att barn i alla åldrar tar tid och behöver tid. Den tid de behöver är också tid som vi ger helhjärtat så mycket det går. Tid vi ger motvilligt är inte av samma värde, tid vi signalerar att vi hellre skulle göra något annat är inte avstressande och bidrar inte till barnets självkänsla.

Den bästa beskrivningen jag vet av tid i denna mening är Michael Endes bok Momo – eller kampen om tiden. Jag vill verkligen rekommendera den till alla stressade vuxna, trotts att det är en barnbok. Läs den och tänk efter ordentligt. Hur många timblommor har de gråmännen stulit från just dig?

För en del kommer detta kanske av sig själv. Jag fann det lättare så länge jag ammade. Amningen har ju som en helt fantastisk biverkan, när den fungerar bra, att mamman blir fullpumpad med härligt oxytocin. Ett hormon som har beskrivits som ”Lugn och ro hormonet” eller som anknytningshormon. Genialiskt är det i alla fall och kan trolla bort stress på 10 minuter.

Sedan har det för mig krävts en mer medveten strävan att hålla mig ostressad och närvarande. Jag antar att det finns många strategier. För mig är det Yoga och Mindfulness som verkar vara det bästa receptet. Men även tid att göra roliga saker, att pyssla, läsa och vara med vänner. Och förståss att göra roliga saker med barnen.